Ponnymiffon -

För mej är ju intresset för ridningen fortfarande kvar, men jag känner igen mej mycket i vad Agnes känner. Att vara i vår ålder med skola, kompisar och alla dessa hormoner som spökar är det ibland både jobbigt och störigt att ha häst. Kompisarna ska på bio - din medryttare är sjuk. Pappa ska ut och segla - du måste vara i stallet. En släkting fyller år - du kommer dit senare, omgiven av hästlukt, för du var tvungen att rida innan.
Allt detta får man leva med, och då gäller det att man håller intresset igång så man inte tröttnar. Jag har varit där några gånger själv - så jag vet. Därför försöker jag nu se till att jag inte rider ett pedantiskt dressyrpass när jag hellre vill rida ute i skogen. Jag gör det jag känner för just då. Det är viktigare för mej att jag och Lina ska må bra och ha kul än att hon ska vara vältränad och lyda mej som en snäll liten hund. Därför rider jag mycket ute. Jag rider väldigt mycket barbacka - och hallå, det är ju faktiskt jättebra träning det med!
Som Agnes skrev förut så satsade hon väldigt mycket under hösten, enligt henne FÖR mycket. Det har fått mej att inse detta faktum ännu mer. Man måste göra det man känner för för att man ska ha kul och må bra, och inte sällan är just ett ordentligt pass precis det man vill göra.

Så gör nu det ni VILL GÖRA, inte det ni tycker att ni BORDE GÖRA.
/Ida